Tidig medicinhistoria

Hippokrates, som levde i Grekland på 400- och 300-talet före Kristus, brukar kallas för läkekonstens fader. Det var han som gjorde medicinen, alltså studiet av människokroppen, till en egen vetenskap. Tidigare hade medicinska spörsmål varit en fråga antingen för filosofer eller för präster och medicinmän, som försökte bota sjukdomar genom ritualer av olika slag.

Hippokrates anses vara den förste, åtminstone i västerlandet, som insåg att sjukdomar inte orsakades av onda andar, eller av gudar som ville straffa människorna för olika brott. Hippokrates ansåg istället att det var levnadssätt, faktorer i omgivningen och kosten som påverkade hur människor mådde. Detta betydde dock inte att han hade rätt om allting. Många av hans teorier baserade sig på felaktiga uppfattningar om människokroppen.

Efter Hippokrates

Grekiska läkare, som verkade i Hippokrates anda, tjänstgjorde i Romarriket, men efter detta imperiums fall föll mycket av Hippokrates kunskaper i glömska, tillsammans med en hel del annan kunskap från de grekiska tänkarna. Istället återgick man på många håll till att betrakta sjukdomar som ett straff från gud. Sjukvård blev därför en uppgift för munkar och nunnor, som med tiden utvecklade en del kunskaper i hur skador och sjukdomar skulle behandlas på bästa sättet. Vid kyrkomötet i Tours i centrala Frankrike 1163 beslutades att de som arbetade inom kyrkan inte längre skulle befatta sig med blod. Därför blev det barberarnas uppgift att ta hand om sår.

Barberarna

Barberarna hade från början arbetat i klostren, med att klippa munkarnas hår och raka dem. De fick nu ta över uppgifter som att amputera lemmar, lägga salvor och plåster, göra åderlåtningar och skära upp bölder. Det fanns ett litet antal läkare i Sverige vid denna tid, men de ägnade sig enbart åt invärtesmedicin. Även badarna, som arbetade i badstugorna, utförde delvis ”blodiga” medicinska uppgifter. I Stockholm fick badarna på 1640-talet ta över barberarnas uppgift att öppna pestbölder. Barberarna klagade inte över detta. När pesten kom till Stockholm ett tiotal år senare flydde barberarna staden, men badarna stannade kvar. Då fick de överta ännu fler av barberarnas uppgifter, och yrkestiteln ändrades sedan till fältskär.