Begreppet läkare

Principen om valfrihet i vården är äldre än man kan tro. Enligt Upplandslagen, som nedtecknades 1296, skulle den som tillfogade någon annan ett sår ordna fram tre ”sårläkare”, och den skadade fick sedan själv välja vem av dessa tre som skulle ge honom vård.

I andra delar av landet räckte det med att gärningsmannen betalade ”läkarräkningen”, samt ett bötesbelopp. Den som tidigare hade läkt ett sår, exempelvis efter ett huggvapen, betraktades som en laga läkare, det var alltså inte tal om att ha gått någonting som med dagens språkbruk skulle kunna kallas för en läkarutbildning. Trots detta var laga läkare ovanliga i hela Norden.

De första svenska och danska läkarna utbildades vid universiteten kring Medelhavet från 1200-talet och framåt. Man gjorde vid denna tid en strikt åtskillnad mellan cirurgici (kirurger) och phisici (invärtesläkare). Relationen mellan dessa två yrkesgrupper påminde om den som idag finns mellan kiropraktorer och naprapater: de var ständigt oense, och samarbetade enbart av yttersta nödtvång.

Kyrkan kom att ha ett stort inflytande på den medicinska utvecklingen, både på gott och ont. När kyrkomötet i Clermont förbjöd klostren att behandla benbrott och köttsår uppstod en kraftig brist på läkare. Många präster och munkar såg sin chans, och började arbeta som kirurger.

Kirurger och läkare

Många av kirurgerna arbetade även som barberare, och dessa två yrkesgrupper bildade ett gemensamt skrå i Frankrike vid 1300-talets början. Kirurgi betraktades som ett hantverk jämförbart med barberarens, och man talade om barberar-kirurger och barberar-frisörer. På 1600-talet upphörde dock det gemensamma skrået, och kirurgerna började allt mer närma sig invärtesläkarna.

I Sverige ombildades Bardberarämbetet år 1685 till Societas Chirurgica, och 1797 blev kirurgerna medlemmar i Collegium Medicum, alltså läkarkollegiet. Det var en händelse som var typisk för sin tid. Nu hade nämligen kirurger och läkare likvärdig status i samhället, och för båda yrkena krävdes medicinsk utbildning. Ända in på 1700-talet var det dock kirurgerna som rakade officerarna under fältslag.